Gestaltningen av våra offentliga miljöer genom tillfällig eller permanent konst är en omfattande verksamhet som pågår över hela Sverige. Sverige och Statens konstråd har varit och är föregångare inom detta område och ett lärande exempel för omvärlden sedan 1937.
Konstnärlig gestaltning i våra gemensamma miljöer kräver en förståelse för konstens självständiga ställning i relation till andra kunskapsområden. Genom sina immateriella och fysiskt gestaltande egenskaper bidrar offentlig konst och den konstnärliga processen till ett inkluderande och pedagogiskt samarbete, både inom komplexa samhällsbyggnadsprocesser och i mötet med civilsamhället.
I föreliggande förslag från Kulturdepartementet rekommenderas en övergripande byråkratisk organisation vilket medför en stor risk för att den långvarigt uppbyggda erfarenheten och spetskompetensen inom både konst och arkitektur går förlorad och blandas samman på ett ofruktbart vis. Det innebär en påtaglig fara för förlust av de unika verksamheternas suveränitet, otydlighet i konstnärlig ledning och alltför liten insikt i den offentliga konstens förutsättningar, där den verkar i våra samhällsmiljöer, som skolor, sjukhus, offentliga byggnader, gator och torg, vilket skiljer sig från exempelvis en utställningskontext.
Vi instämmer med utredningens riskbedömning i 4.1.3, sid 65, där utredningen lyfter risker och nackdelar med ett inordnande. Vi ser därför förslaget om en sammanslagning av de tre myndigheterna som en förhastad handling, med en otillräcklig kunskap om konstens, arkitekturens och kulturmiljöns betydelsefulla men skilda värden och förutsättningar. På sikt riskerar det att leda till en bristande förståelse för det som faktiskt kan bidra till att bygga ett hållbart samhälle.