Eva Bonniers initiativ

Konst ska finnas i människors närmiljö. Det menar inflytelserika debattörer vid förra sekelskiftet. I Stockholm sammanfaller idéerna med politikernas och stadsplanerarnas ambitioner, när småstaden Stockholm ska bli storstad.

Konst och kultur är viktig för alla människors välbefinnande och stimulans, hävdar bland andra pedagogen, författaren, rösträttskämpen och opinionsbildaren Ellen Key (1849–1926) samt konstpedagogen, författaren och konsthistorikern Carl G Laurin (1868–1940). 

Carl Gustaf Johannes Laurin porträtterad av Carl Larsson 1906 i sin bostad i”Laurinska huset” på Mariaberget i Stockholm. (Reproduktion i Idun 7 januari 1912)

I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet anlitas dåtidens främsta arkitekter och konstnärer i arbetet med nya skolpalats och offentliga byggnader i den framväxande stenstaden.

Men verksamheten för  “prydande” och “utsmyckande” av offentliga platser och byggnader är långt ifrån organiserad. Stockholms stad är visserligen en viktig beställare men ända in på 1950-talet handlar den offentliga konsten i Stockholm oftast om enskilda initiativ, insamlingar och donationer.

Centralposthuset är ett exempel på de stora byggprojekten i Stockholm kring förra sekelskiftet. Här syns det i gatubilden från Vasagatan 1904.

Eva Bonniers långsiktighet

Eva Bonnier och hennes mecenatgärning har redan från början en särställning i arbetet för den offentliga konsten i Stockholm, när det gäller privata initiativ: En långsiktighet och en modern, framåtblickande syn på relationen mellan samtidskonst, arkitektur och stadsrummet. 

Med andra ord så bäddar hon, som få andra donatorer, för den offentliga konstens framtid i Stockholm.

Eva Bonnier säkerställer långsiktigheten och kontinuiteten på olika sätt. Först genom sitt årliga anslag till Stockholms stad för offentlig konst från och med 1903. Sedan genom sin testamenterade fond och reglemente för Eva Bonniers donationsnämnd som instiftas 1911, och som utgör grunden för dagens verksamhet. 

Det kommer att visa sig att det är precis långsiktighet och uthållighet som behövs i arbetet med Stockholms offentliga konst. När Eva Bonnier inleder sitt mecenatskap dröjer det nämligen nästan 50 år innan Stockholms stad tar ett strukturerat grepp om stockholmarnas konst.

”Fröken Eva Bonnie framför spiseln i sin sommarstuga på Dalarö. Foto af A Blomberg för Idun.” (Idun nr 35, torsdag 30 augusti 1906.)

Realisten Eva Bonnier i männens värld

Den offentliga konsten är länge en mansdominerad historia. Även Eva Bonnier själv omger sig med idel män när hon bildar sin rådgivande grupp kring den årliga donationen 1903: Prins Eugen, Richard Berg, Ferdinand Boberg samt författaren Tor Hedberg.

Idag kan det tyckas märkligt att hon inte plockar in någon av sina mycket kvalificerade kvinnliga konstnärskollegor. Men Eva Bonnier framstår som realist och tycks vilja använda männens upparbetade plattformar och positioner för att säkerställa att gruppen kan arbeta effektivt.

 I ett brev till Carl Eldh skriver hon:

“Ni tycker kanske att jag gjort dumt att så der afhända mig makten, men saken har sina sidor. Ett ensamt fruntimmer kommer ingen hvardt; hon blir ej beaktad” *

Nätverk av radikala kvinnor och män

Samtidigt som Eva Bonniers grupp utgörs av män så ingår sällskapet i sin tur i det vi idag skulle kalla ”ett nätverk”, med både kvinnor och män.

Skulptören Carl Milles med pedagogen, författaren och feministen Ellen Key ca 1915

Många av dem kommer från en borgerlig intellektuell bakgrund och har mod och möjlighet att föra fram progressiva idéer.

I överlappande kretsar märks Eva Bonnier, Anna Whitlock och Ellen Key tillsammans med personer som Prins Eugen, Richard Bergh, Carl Eldh, Christian Eriksson, Per Hasselberg, Ernst Josephson, Karin Bergöö och Carl Larsson, Carl Milles, Hanna och Georg Pauli – och många andra.

Ett utmärkande drag för många av dem är att de, var och en, är engagerade inom flera olika men besläktade områden och att deras arv är högst närvarande i dagens samhälle.

Några exempel är reformarbetet inom skola och pedagogik, kampen för kvinnlig rösträtt, kooperativa rörelsens protest mot den konventionella dagligvaruhandeln, kraven på förändring av Kungliga Konstakademiens konservativa hållning och arbetet för konstens samhällsnytta och demokratisering.

Staden organiserar sin offentliga konst

Först i början av 1960-talet tar Stockholm sitt ansvar som finansiär av konstnärlig utsmyckning och konstinköp på ett organiserat sätt.

Vällingby Centrum, 1957. Fotograf: Lennart af Petersens (1913-2004). Stockholms stadsmuseum/Stockholmskällan

Då har Eva Bonnier donationsnämnd redan 50 års verksamhet bakom sig.

Staden inför nu mer enhetliga normer och rutiner för beställningar av offentlig konst. Byggandet har skjutit fart och stadsbilden omdanas med det nya moderna Hötorgscity, tunnelbanan och Vällingby centrum.

Nu inrättas stadens egna konstnämnder som var och en arbetar med konstfrågor inom sina respektive områden, till exempel skola och trafik. 

Den offentliga konstens ”rekordår” sträcker sig från 1950 till 1970-talet,  och Eva Bonniers donationsnämnd arbetar alltså parallellt med Stockholms stad för offentlig konst. 

Stadens enprocentsregel, som anger att en procent vid ny- och ombyggnader i Stockholm stad ska avsättas för konstnärlig utsmyckning, tillämpas vid den här tiden generöst.

Arkitekter och konstnärer får återigen uppdrag och det blir, kanske för första gången, en självklarhet att stockholmarna ska kunna ta del av konst och utsmyckningar i sin vardagsmiljö.  

1993 avskaffas stadens konstnämnder, istället inrättas Stockholms konstråd och Stockholms konstkansli. Konstkansliet avskaffas 2008 och ersätts av Stockholm konst som tar hand om “hela processen som leder fram till att ett nytt konstverk kommer på plats i stockholmarnas miljö”. **

Stockholms offentliga konst idag

Bakom den offentliga konsten i Stockholms står idag en många olika aktörer, med olika slags uppdrag och syften: statliga, regionala, kommunala och privata verksamheter.

För stockholmaren eller stadens besökaren i allmänhet är det kanske inte viktigt vilken aktör som är beställare av ett konstverk och en konstnärlig gestaltning som de möter i vardagen, så länge det finns en hög konstnärlig kvalitet och en mångfald.

Men att den offentliga konsten är viktig för känslor, upplevelser, intryck, samtal och debatt är tydligt. 

Sist men inte minst är berättelsen om den framväxande offentliga konsten i huvudstaden både en del av den svenska konsthistorien och den moderna samhällsutvecklingen, där Eva Bonniers initiativ är en skarpskuren pusselbit som förtjänar att lyftas fram i ljuset. 

Text: Annika Hansson Wretman

*Cavalli-Björkman, Görel: Eva Bonnier – ett konstnärsliv. Stockholm, Albert Bonniers förlag 2013, s. 298

** Stockholm konst/Annika Hansson Wretman 2008, webbplats

Källor: 

  • Eva Bonniers donationsnämnds arkivhandlingar, Stadsarkivet, Stockholm
  • Bo Wingren: ”Stockholms konstmuseum”, utställningskatalogen Svenskt 1900-tal, Liljevalchs konsthall (1999).  
  • Stockholms kommunkalender 2008, sid 219.
  • Stockholm konst/Annika Hansson Wretman 2009, webbplats